jag har aldrig förr haft svårt att beskriva känslor, att uttrycka dem i ord. men då, den dagen då hon ringde, min mamma, kunde jag inte hitta ord, och i flera dagar efteråt, då någon frågade hur det var, var det bara 'konstigt' som formades på mina läppar.

det var en fin dag, solen sken och det var varmt och jag hade precis lagt mig i solstolen ute på altanen då telefonen ringer, och det enda som syns är - - -, men jag svarar som vanligt ändå. sedan minns jag inte riktigt vad som hände, men jag minns att jag skrek, tårarna rann och jag skrek. det hade hänt en olycka, och ingen visste vad som skulle hända nu. jag ringde först mattias och skrek, sedan till marcus som blev arg för att jag var så hysterisk.

det var en sån där sak som händer andra, på tv, man läser om det i tidningen. men jag trodde aldrig det skulle gälla mig själv och min familj.

på söndagen for jag, marcus och mattias upp till umeå universitetssjukhus. och när vi stod där runt sängen i sjuksalen kom det där konstiga tillbaka igen. aldrig hade jag trott att jag skulle stå och lyssna på sakligheten runt att min egen pappa kanske skulle leva resten av sitt liv i rullstol. det var helt omöjligt, aldrig.

nu vårdas han på rehabcentrum i härnösand och är pigg och otroligt positiv, riktigt stark. det är fortfarande konstigt, det går inte att undvika men dag för dag känns tanken mer och mer okej trots att jag fortfarande överrumplas av det.

sånt där som inte ska hända mig, det som verkar så otänkbart hände just mig, natten mot mamma och pappas twenty-something bröllopsdag den 19 juli, sånt som inte kan hända mig, men som händer vem som helst