det har aldrig varit mycket annat än ett spel, en charad där vi turas om att låtsas. det har alltid funnits en fasad som verkar så självsäker, bra och trovärdig. men när rösterna tystnar och dörrarna stängs igen bakom den sista som går ut, sjunker mungiporna nedåt och jag kommer underfund med att det är inte jag. jag är inte den som låtsas, det är inte mig jag pratar om. men det går inte att få stopp på, det bara händer igen och igen. det finns något behov av att bli sedd, men jag vill inte, inte efteråt.

fanfanfan jag suger ..