jag har stått ut med din behandling i så många år. jag har gjort allt för att du ska se mig, för att förtjäna din tid. jag har behandlat dig dyrbart och jag har sett upp till dig. jag sökte efter din bekräftelse, din blick, din beröring. jag hoppades varje dag och kväll att du skulle förstå någon dag att jag längtade efter dig. jag lade ut mig själv inför dig och visade dig mig, men du brydde dig aldrig så som jag hade hoppats. jag tog smäll efter smäll, men var naiv nog att tro att du ändå kunde ändra dig. jag ville tro på det lilla du gav mig, innan du vände ryggen till och gick.

men du gjorde mig aldrig mycket annat än illa, men det förstår jag först nu i efterhand. jag lät dig plåga mig, och jag lät mig själv plåga mig. de alla såg och visste, men du påstår i efterhand att du inte förstod, att du aldrig visste. jag kan inte minnas att jag någonsin hållit tillbaka vad jag en gång kände för dig, så hur kunde du möjligen missa?

du var alltid så mystisk, och kanske var det det som var så spännande. självtortyren kanske var något jag blev berusad av, och du kanske aldrig var någon speciell. idag försöker du fortfarande skaka runt i mitt huvud och min kropp. jag frågade dig bara nyligen om det var för att du var ensam, och för att du visste att jag så många gånger fallit för dina trick, du forfarande kommer tillbaka då och då. naturligtvis förnekade du det hela.

jag trodde dig då, men jag tror dig inte längre. jag väntade på dig, men efter vad de sagt, och efter vad som hände mig, kom jag ur det. jag tröttnade på att vänta på ingenting.