ikväll åldrades jag ytterligare 50 år. detta i samband med kemiprovet som kommer på fredag, och mina personliga relationer. i flera månader har jag irrat runt och funderat på vad som egentligen skulle kännas bäst, men har fan inte kommit fram till något än.

och varje gång jag försöker ta en ståndpunkt och säga ifrån, faller du framför mina fötter och ber för ditt liv. det är inte det jag vill! jag vill att du ska stå för vad du tror på, utan att flumma fram och tillbaka och gå från asball och dryg till någon som krålar i stoftet. jag blir så trött på dig när du aldrig förstår, fastän jag skriker det i ansiktet på dig. jag ber dig backa, men du är ändå i mitt ansikte, du sitter fast i mitt hår. fattar du inte att jag inte orkar hur mycket som helst

och det blir inte bättre av att du sitter och tycker synd om dig själv, när du själv har orsakat det jag måste göra mot dig. du förstår ju inte och du uppskattar mig inte, du bara gnäller och klagar. låt mig vara om det ska vara på det sättet, eller försök fatta utan att jag måste bli arg. de miljoner chanser du haft börjar ta slut nu, ser du inte det?