and im just not able to handle it.


det skrämmer mig, varje dag. naturligtvis får det maginnehållet att vrida sig. jag har aldrig varit bra med förändringar, och nu? för något som en gång var, som förändrades lite i taget, till det bättre, som sedan kom att bli helt förlorat? för alla stunder och minnen, alla skratt och tårar, regn och solsken såklart att det gör ont. jag tog in dig i mitt liv och tog hand om dig, gav dig min tid och mitt hjärta, och du återgäldade det hela om och om igen. du behövde mig och du lutade dig mot mig i alla lägen. nu försvinner du ur mina ögon bit för bit, en dag i taget. jag vet inte var du är nu, vad du gör eller vad du tänker, jag vet inte om du också är rädd, om du också har en obehaglig känsla i bröstet, en genomträngande smärta. men den jag kände, känner vad jag känner nu, den du var tänker på det när du är ensam och det är tyst omkring dig. nu vet jag inte,

det går timmar förbi då jag inte ens kommer ihåg hur det brukade se ut och då är jag lycklig. men eventually kommer det tillbaka och återigen blir det svårt att andas. du sa till mig att jag var det bästa som hänt dig, med en nypa salt givetvis, men jag tror inte dina ord längre. och jag trodde vi alltid skulle vara varandras spegelbilder, men det tycks ha gått över, bit för bit, en dag i taget.

it's been two weeks, two weeks, several days, a very long time ..