jag tappar så lätt intresset när jag blir besviken på någon jag sett upp till, någon som stått mig nära osv. ingen står ut med någon som är som en tickande bomb. och efter perioder av gnällande, otrevlighet och grinighet, backar man undan, och att komma tillbaka i första taget är inte särskilt enkelt. efter att stått som bollplank för i princip allt, tröttnar man. och sedan när det kommer till en punkt av förändring, är det enda man kan tänka på att snart brister det igen, och nästintill allt, är just mitt fel.

jag må vara dålig på att gå vidare, men anledningarna är definitivt på min sida!